Yrkesetiska rådet om elever som dömts för våldtäkt: ”Måste tas på allvar”

Åtta elever dömda för våldtäkt har fått stanna kvar på samma skola som sitt offer. Det visar en dokumentärgranskning. ”När en elev anmäler måste skolan ta det på allvar”, säger Torbjörn Hanö, ordförande i ett yrkesetiskt råd.

En omfattande granskning av samtliga fällande våldtäktsdomar där förövare och offer gått på samma grundskola eller gymnasium mellan åren 2020 och 2025 har lett till uppmärksammade fynd. I åtta fall har elever som dömts för våldtäkt fortsatt att gå på samma skola som den utsatta eleven. Torbjörn Hanö, ordförande i Sveriges Skolledares yrkesetiska råd, har en tydlig uppfattning om hur sådana situationer bör hanteras. Han konstaterar att det alltid är förövaren som ska flyttas och inte offret. Offrets skola är deras arbetsplats, och de ska inte behöva möta den person som har utsatt dem för ett så allvarligt brott i den miljön. Granskningen, som genomförts av ett dokumentärprogram, visar på betydande brister i hur skolor hanterar misstankar och domar kring våldtäkt. Av de 64 fall som studerats framgår det att skolan i minst 48 fall var medveten om misstankarna om våldtäkt. Trots denna kunskap valde rektorer på 26 av de berörda skolorna att låta den misstänkta eleven stanna kvar i samma skola som offret under tiden som polisutredningen pågick. Sådana utredningar kan ofta ta många månader att slutföra, vilket innebär att offren under lång tid kan tvingas vistas i samma byggnad som sin förövare. Endast i sju fall hade skolorna vidtagit åtgärder för att säkerställa att den misstänkte inte fick vistas i samma lokaler som offret under utredningens gång. Ytterligare fem fall handlade om att den misstänkte hade stängts av, tillfälligt omplacerats, självmant bytt skola eller omhändertagits av andra myndigheter. Siffrorna pekar på en tydlig tendens där skyddet för den misstänkte ofta prioriteras högre än brottsoffrets behov av trygghet.

Ett svårt vardagstrauma för offren

Konsekvenserna för de utsatta eleverna har varit förödande. I dokumentären berättar två flickor, Saga och Emma, om det trauma det har inneburit att behöva möta sin förövare i skolans korridorer och klassrum. De beskriver en vardag fylld av rädsla, där de har låst in sig på toaletter och i tomma klassrum för att undvika konfrontation. Att gå till matsalen för att äta lunch har varit omöjligt på grund av den ångest situationen skapat. Båda flickorna har också varit tvungna att stanna hemma från skolan vid upprepade tillfällen, eftersom de mentalt och fysiskt inte klarat av att ta sig dit. Den ökade frånvaron har i sin tur lett till att deras skolresultat har försämrats markant. Deras berättelser visar hur en skolas passivitet eller oförmåga att agera kan förvärra ett brottsoffers lidande och direkt påverka deras möjligheter till en god utbildning. Torbjörn Hanö, som själv har många års erfarenhet som rektor, förstår att det kan vara praktiskt svårt att hantera en brottsmisstänkt elev. Det är särskilt utmanande i kommuner där det kanske bara finns en eller ett fåtal skolor att välja mellan. Att hitta en lämplig annan plats för undervisning under en pågående polisutredning är en komplex fråga. Men han betonar att dessa svårigheter inte får hindra snabba åtgärder. Rektorn och skolhuvudmannen har en skyldighet att agera direkt och i första hand skydda den elev som misstänks ha blivit utsatt för brottet.

Hanö påpekar också det omfattande mörkertal som finns kring sexualbrott. Forskning visar att endast cirka tio procent av alla sexualbrott överhuvudtaget anmäls. Det innebär att det är en mycket liten andel av händelserna som når skolans kännedom. När en elev ändå tar steget att anmäla ett så allvarligt brott som våldtäkt, måste skolan se detta som en extremt allvarlig händelse och agera därefter. Att inte göra det riskerar att förstärka offrets känsla av maktlöshet och otrygghet.

Juridisk expert ger stöd

Mikael Hellstadius, adjunkt på Juridicum vid Stockholms universitet, stöder Torbjörn Hanös resonemang. Hellstadius, som undervisar rektorer på deras utbildning och har lång erfarenhet från skolans område, ser ett tydligt problem i hur fallen har hanterats. Han menar att rektorer och skolhuvudmän i de granskade situationerna har utgått från den misstänkte elevens rätt till utbildning, samtidigt som de har förbisett brottsoffrets behov och rättigheter. – Det vi ser i dessa fall är att rektorerna och skolhuvudmännen utgår från rätten till utbildning för den som misstänks ha begått brottet och då helt glömmer bort brottsoffret, säger Mikael Hellstadius. Enligt honom bör perspektivet vara det rakt motsatta. Rektorer måste utgå från brottsoffret och dess rätt till en trygg skolmiljö där studiero kan råda, vilket är en tydlig föreskrift i skollagen. Hellstadius förklarar att det varken krävs en fällande dom eller ett åtal för att en rektor ska överväga att vidta åtgärder. Skollagen ger möjlighet att agera på basis av en misstanke för att säkerställa alla elevers säkerhet. Vilken åtgärd som är lämplig kan variera. Det kan handla om att en elev stängs av från undervisning eller placeras på en annan plats under en viss tid. I vissa fall kan en permanent omplacering till en annan skola inom kommunen vara nödvändig. För gymnasieskolor finns dessutom möjlighet att stänga av en elev i upp till två år. – Granskningens resultat visar på att man inte har brottsofferperspektivet i den utsträckning man ska ha. Det perspektivet bör vara utgångspunkten, säger Mikael Hellstadius. Han understryker att skollagen är tydlig med att varje elev har rätt till en trygg skolmiljö, och att det är skolans ansvar att se till att den upprätthålls för alla.

Yrkesetiska rådets roll

Sveriges Skolledares yrkesetiska råd, där Torbjörn Hanö är ordförande, har till uppgift att ge stöd i etiska frågor, bidra till reflektion och stärka skolledarkårens professionella etik. Rådet består av ordförande Torbjörn Hanö, som tidigare var rektor på Polhemsskolan i Lund, och fem erfarna skolledare från olika delar av landet och olika typer av skolverksamheter. Deras uppdrag är att vara rådgivande, både för förbundsstyrelsen och för enskilda skolledare som ställs inför svåra etiska dilemman. Rådets existens understryker vikten av etisk kompetens i skolledarskapet, särskilt i komplexa och laddade situationer som de som granskningen har belyst. Att hantera en misstanke om ett allvarligt brott inom skolans väggar kräver inte bara kunskap om lagar och regler, utan också ett etiskt förhållningssätt som sätter elevernas välbefinnande i centrum. Rådet fungerar som en resurs för skolledare som behöver stöd i att navigera dessa utmaningar.

Granskningens slutsatser pekar på ett systematiskt problem där brottsoffrets perspektiv ofta hamnar i skymundan. Trots tydliga riktlinjer i skollagen och tillgång till yrkesetiskt stöd, visar verkligheten att många skolor misslyckas med att skapa en omedelbar säkerhetszon för den utsatta eleven. Detta underblåser inte bara offrets lidande utan kan också underminera andra elevers tillit till att skolan kan skydda dem. Dokumentärens fynd väcker därmed frågor om hur skolans